Jag tänker väldigt mycket nu. Jag vet inte hur allt kunde bli så här. Hur allt kunde sluta såhär. Det är kanske en fråga som jag aldrig kommer att få svar på. Vi som hade sån bra kontakt med varandra och pratade så bra och mycket med varandra om allt möjligt och sen blev allt som det blev fast inget var egentligen mitt fel.

Tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig varje dag, det är svårt för mig att förstå hur du kunde göra såhär mot mig, bara överge mig och lämna mig, nu står jag här helt ensam kvar. Jag som var så snäll och rar, jag som alltid fanns där för dig och ställde upp för dig när du behövde någon som stöttade dig. Jag som kämpade och försökte göra så allt skulle vara bra, jag som bara var mig själv hela tiden. Jag gav mycket av mig själv och hoppades på att få träffa dig, att vi skulle hitta på en massa roliga saker och skratta tillsammans och bara ha det allmänt roligt och mysigt i varandras sällskap, lära känna varandra mer och ta vara på den tiden tillsammans. 

Minns du... Vi som tittade på samma film på datorn samtidigt som vi hade igång camen på msn och såg varandra så satt vi även och tittade på filmen tillsammans, vi var långt ifrån varandra på riktigt men det kändes som vi var så nära varandra ändå. Det var en gullig sak vi gjorde och som jag önskade att få dela mer av tillsammans med dig.

Du berättade även för mig några veckor efter att vi hade fått kontakt med varandra att du var sjuk, och att när du berättar de för nån så brukar människor dissa dig för det sa du, men jag sa till dig att jag skulle aldrig vända dig ryggen pågrund av en sjukdom, jag berättade för dig att jag själv har en familjemedlem som har samma sjukdom så jag vet innebörden av det hela, och så sa jag att jag alltid kommer att finnas där för dig oavsett vad än som händer, jag skulle inte lämna dig för en sån sak, för jag tyckte om dig så himla mycket, du betydde så mycket för mig och jag var seriös i allt mot dig.

Jag ville finnas där för dig och stötta dig genom livet och dem svåra stunderna som kan uppstå genom livets gång. Du visste alltid att du hade mig vid din sida, ändå tog du inte emot min hjälp utan vände ryggen mot mig och gick åt ett annat håll och valde din egna väg.

Har haft många sömnlösa nätter med en massa tårar i ögonen, då jag bara har legat och tänkt på allting och haft ont i mitt hjärta. Jag har pratat med vänner och jag är evigt tacksam för att dem har funnits där för mig, lyssnat på mig och stöttat mig när jag har mått som sämst och behövt prata om allt som har hänt. Dem såg hur glad jag var av att prata med dig, dem såg min glädje, det lyste om hela mig som typ den starkaste stjärnan man kan hitta på himlen.

Du sa många dåliga saker om din lillebror till mig hur han var och så, men du var ju inte nå bättre själv, du var ju inte nå mognare än han, du gjorde ju exakt samma sak mot mig som han brukade göra mot tjejer, hur kan du ha hjärta att behandla en tjej på det här sättet? Hur kan du må bra innerst inne och hur kan ditt hjärta må bra efter att ha sårat en tjej som verkligen gillade dig jättemycket och som alltid fanns där för dig?

Jag har många frågor och tankar i huvudet och jag vill innerst inne att allt ska bli bra igen, men jag kan inte ändra på dig eller styra över dina tankar, känslor eller ditt hjärta. Men tyckte inte att det var snällt av dig att få mig att tro att du gillade mig mycket och ville träffa mig och sen när jag väl hade börjat lära känna dig, öppnat mig för dig, varit snäll mot dig och ställt upp för dig och började gilla dig så dumpar du mig som om jag bara vore luft för dig.

Eftersom du inte har tagit chansen men haft lång tid på dig att göra det, att just höra av dig till mig och förklara allt för mig och försöka lösa allt, för jag hade lyssnat på dig om du hade velat försöka lösa vissa saker tillsammans med mig och bearbeta upp allt det tillsammans och försöka få det som det var förut. Men du har ju inte tagit den chansen så du verkar inte vilja prata med mig mer så jag kan inte göra så mycket annat än att försöka gå vidare med mitt liv, fast det är väldigt tungt så måste jag försöka att bläddra till nästa kapitel, till ett nytt kapitel i livet, som innehåller nya framgångar, många möjligheter och framför allt hitta en ny kärlek att älska och som kan älska mig lika mycket tillbaka.

Jag kan alltid hoppas och drömma att du någon gång i framtiden hör av dig till mig igen. Men gör du inte det så önskar jag dig all lycka till med musiken och allt annat i livet. Du var verkligen underbar på den tiden då du var dig själv, då du var den riktiga, ödmjuka och kärvänliga Andreas<3

Hur som helst du kommer alltid att vara...
- A-one the one and only... för mig och det vet du.

Puss & Kram / Jasmine